av Ahrvid Engholm
Vetenskapsmannen och uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) är en superstjärna inom svensk vetenskaps- och teknikhistoria. Han skapade mekaniska maskiner till den värdefulla koppargruvan i Falun. Polhem byggde Slussen i Stockholm som förenar Östersjön med sjön Mälaren (senare ersatt av modernare slussar). Han skapade Sveriges första tekniska högskola i form av Laboratorium Mechanicum, som utvecklats till dagens Kungliga Tekniska Högskolan (KTH). I Stjärnsund byggde han ett faktori för att producera klockor, lås och andra produkter, var ledamot av Vetenskapsakademien, skapade ett «mekaniskt alfabete», kallades Sveriges Archimedes och hamnade på den svenska 500-kronorssedeln.
Och han var den förste svenske science fiction-författaren!
Ett par år in på 1710-talet skrev han om en resa till månen i “Nyia tiender uthur månan”, äldre formulering/stavning för “Nyheter från månen”. (Finns i volym 4 av Christopher Polhems efterlämnade skrifter, 1955) I denna historia anlitas en same, eller lapp som man sade, för att ta sig till månen med hjälp av en trolltrumma!
Och månresenären inriktar sig på att studera…månbornas språk! Vår tidigaste science fiction inriktade märkligt nog på lingvistik, ett ämne Polhem emellertid var intresserad av, och resor till avlägsna platser användes ofta för spekulationer av mer vidlyftigt slag.
Såvitt jag vet är Polhems “Nyheter från månen” tidigare helt okänt i sf-historien. Det nämns inte i Bertil Falks magnum opus Faktasin (2020), och ändå ägnade Bertil enorm tid åt research. (Det är synd att Bertil, som avled förra hösten, inte fick del av “Nyheter från månen”.)
Polhem var tydligen först i Sverige med att skriva det vi idag kallar science fiction, i prosaform på svenska. Tidigare hade vi Olof Rydbeck vars skogstokiga Atlantica (1677) idag framstår som fantasifull sf men skrevs som – förvirrande! – fackhistorik. Rydbeck försökte «bevisa» att Sverige var gamla Atlantis och att antikens historia utspelade sig i Sverige – fake facts. En Olof Verelius skrev år 1700 en utopi om Resan till världsstaden, men på Latin och troligen ett plagiat på ett tidigare spanskt verk. En Gunno Dahlstierna utgav 1697 ett längre diktverk med fantastiska inslag, men det var alltså inte prosa. (Detta enligt Bertil Falk.)
Återutgivningen från 1955 saknar jag tillgång till, men vi får veta det mesta om Polhems språkliga månresa i Göran Rydén’s essäantologi Sweden in the Eighteenth-Century World (2013), i form av professor David Dunérs bidrag «The Language of Cosmos: The Cosmopolitan Endeavour of Universal Languages».
Dunér skriver utförligt om Polhems universalspråksidéer. Här bara smärre utdrag som jag tillbakaöversätter från engelska:
En same som fått uppgiften tack vare sitt kunnande i trolldom, band sin trolltrumma på ryggen, slängde sig platt mot marken och bad ingen att röra honom innan han reste sig igen. Det gick några timmar. När han vaknade upp började han berätta vad han sett på månen. Det var ett land nästan som här med djur, fåglar och folk. De visa män som bevittnat det hela var inte helt nöjda med berättelsen, då det misstänkte att den kunde vara påhittad. Så de bad honom att resa dit igen, men denna gång mot en större summa i ersättning. De bad honom särskilt att lära sig deras språk och att stanna där en längre tid för att inhämta mer kunskap och ge en mer detaljerad beskrivning. Samen behövde inte fundera länge på erbjudandet. Snart påbörjade han sin andra resa till månen. Denna gång vara han borta i sju månader. När han kom tillbaka hade han så detaljerade beskrivningar att det var svårt att tro att allt var lögn och påhitt. Hur det än låg till med saken började han snart tala om språket månborna använde.
Den trollkunnige samen «reser» tydligen i form av någon sorts astralkropp, framkallad av trolltrumman. (På andra ställen beskrivs det som att han faktiskt flyger till månen.) Polhem ansåg, enligt Dunér, att månspråket var «perfekt och kristallklart» och Polhem kände till dess grammatik. Lunariskan, månspråket, var enligt Polhem «helt regelbundet och lätt att lära sig. Vi behöver inte använda ett oändligt antal ord; istället rymmer vartenda ord i lunariskan hela meningar och fraser i koncentrerad form. Vi behöver inte knoga oss igenom oregelbunden och komplicerad grammatik såsom i latin. Detta språk kan vem som helst lära sig oavsett bakgrund, och oavsett om man är från månen, jorden eller de avlägsnaste delarna av universum. Det är ett universellt språk, språket för universum, kosmos, ett kosmopolitiskt språk som kan förstås av alla rationella varelser, oavsett kultur och nationalitet.» Så tyckte Polhem och fortsätter:
Jag har undersökt och observera underliga figurer och former på planeterna /månen utgör också en planet/ med teleskop. Månen som är närmast och synbart störst har studerats särskilt och är täkt av skogar, sjöar och slätter. Då den har skogar och sjöar måste det också finnas djur, fåglar och fisk. Och då det finns slätter måste det finnas folk, då inga slätter kan existera utan folk som röjt skogen.
Månresande samen redogör för sin andra, längre resa:
«Det var omöjligt för mig att lära mig deras språk tillsammans med dem, då de var rädda för mig och såg mig som ett troll eller spöke.» De hade tidigare aldrig sett något som hans kropp, ansikte eller mina kläder. «Därför gjorde jag mig osynlig så jag kunde avlyssna deras konversationer oupptäckt. Jag flög från plats til plats och hamnade slutligen i en skola där månbarnen lärde sig språket deras lärde män använde.» En av de nyfikna herrarna avbröt och undrade om det kunde vara latin. «Jag vet inte om det var latin eller något annat språk då jag inte kan latin», svarade samen. ‘Men jag har hört att det tar lång tid att lära sig latin, men detta språk på månen kunde man lära sig snabbt, och man behöver inte så många ord då varje ord uttrycker en hel mening…Stavelser i deras språk motsvarar en hel mening i våra språk.* Till exempel betyder abasaba «universum stora rymd utsträcker sig oänldigt åt alla håll. I mer detalj: ab betyder ‘spatium’ (rymd), ba ‘universale’ (det stor universat), so aba betyder spatium universale (universums stora rymd). Och vidare, sab är ett verk som betyder ‘expandera’ (utsträcka), ba är ett adverb som betyder «fortsätting eller obestämt» (oändligt åt alla sidor) och från det får vi “abasaba’spatium universum edpandit se indefinite’.»
Det låter helsnurrigt. Polhem spekulerar friskt om hur språk kunde byggas upp. Den samiska månresan är en utopisk berättelse. «Han använder litterära metoder hos utopin,» menar Dunér, «där avlägsna kulturer och tänkta världar används för att säga något om den samtida världen…Genom att använda den avlägsna månen kunde fantasin få fria tömmar och nya tankar kunde strömma genom ett universum av idéer. Resor till andra världar säger mer om resenärens start än hans destination…Polhems resa till månen skrevs troligen i samverkan med det lärda sällskapet Collegium Curiosorum, “samfundet ivrigt att lära sig” som uppstod 1711 i universitetsstaden Uppsala.” Dunér nämner detta sällskaps intresse för språk, som samiska, hebreiska, kinesiska, gotiska, svenska dialekter, runor och andra teckensystem.
Många europeiska intellektuella var vid denna tid mycket intresserade av lingvistik vilket säkert eldade på till Polhems språkintresse. Han var mycket intresserad av tanken på ett «universellt språk», och Dunér har en längre beskrivning av Polhems och andras intresse för ämnet..
Polhem hade lärt sig latin och mötte främmande språk på sina resor i Europa vilket det måste ha lett honom till lingvstiska spekulationer. Under senare år arbetade han med att konstruera ett konstgjort språk kallat lingua philosopica…Polhem försöker översätta första delen av Genesis till universellt språk…som den största och mest perfekta av alla andra måste Gud kallas – enligt Polhems universella språk – «Spav», och säger vi att han skapade måste det bli «ila». Himmel är «f» och jorden «k». Jorden var är «ika» och «formlös och öde» är «k». Guds ande måste kalals «Sv», Sålunda blir det första två verserna i Bibeln, enligt Polhems universella språk «Spavilafk ikav sve.»
Man kliar sig i huvudet över Polhems påhitt. Men så var han ju också science fiction författare.
Spavilafk ikav sve borde bli ett fanniskt stridsrop! Något i stil med Klaatu barada nikto som många fans tog till sig från filmen The Day the Earth Stood Still.
* Polhem var inte ensam med att låta enstaka ljud bli ord. Han lät stavelser vara ord, och i «Gulf» (1949) introducerade Robert Heinlein «speedtalk» där enstaka fonem utgjorde ord.
MER SF-HISTORIE FRA GRANNELANDET:
Ahrvid Engholm om utgiveren av det første svenske fanzinet – som “bombet” russerne!
Ahrvid Engholm rapporterer fra grannelandets fantastik: “Sf-kväll på författarhuset”
Bertil Falks Space Opera-pris, rafflande avgörande: Äventyr i litterära rymder