Ahrvid Engholm rapporterer fra grannelandets fantastik: “Sf-kväll på författarhuset”

Vi lever i en science fiction-värld. Först en världsvid pest som fick halva planeten att stänga ned, alla gränser stängdes och miljarder människor sattes i husarrest! Alternativhistoria à la Tom Clancy kan man gott kalla det när en rysk diktator överfaller ett grannland och 200+ års (!) neutralitet förbyts hemmavid. Robotiken får plötsligt ett artificiellt intelligenslyft som hade gjort Dr Asimov stolt. Och ovanför våra huvuden svävar tusentals internetsatelliter, James Webb-superteleskop, en ny kinesisk rymdstation, recyklingsbara Starship, NASAs månlandningsplaner, jupitersonder, marsrovers och snart en svensk Esrange-satellit. Rymden har ju alltid varit science fiction!

Så det var icke utan visst intresse att Författarförbundet utlyst en sf-kväll, måndagen 11 dec – sf-fandoms födelsedag f ö. Sf-genren skulle dryftas av författarna (som alla begått sf, med här angivna böcker), Stefano Foconi (Tre dystopier), Eva Lejonsommar (Traumatransit), Gunnar Strandberg (Chikima och jakten på snäckan) tillsammans med långtida sf-kännaren, översättaren m m John-Henri Holmberg, skyldig till bl a Drömmen om evigheten, Inre landskap yttre rymd, Fantasy, antologier, tiskriften Nova och annat.

Innan coronapesten gick undertecknad ofta på föredrag, bokreleaser o dyl, som dock stoppades av C-buggen. När virusets verkan började blekna blev jag dock för upptagen – skrivkurs, dubbla skrivtävlingar, SFJ, SKRIVA-listan, PDFzine, skrivprojekt, etc – för att riktigt ha tid med att ränna runt. Men en sf-kväll måste bevistas! Skiffyn har ju varit ens specialvirus sedan barnsben. (Tack till Tora och TiraTigers förlag för connections!)

När jag vid pass 19 stegat upp för Författarnas hus vindlande trappor, där vid Drottninggatan,  erfors att det var 35 anmälda men “bara” litet drygt 25 var tillstädes, inkl panelisterna. På plats var även julmust, vinbox, pepparkakor och grönmögelost – det senare appliceras med fördel på pepparkakor, faktiskt. Inget kaffe att värma i den tidiga vintern.

Slog mig ned och tog fram en löjligt liten pappersbit som jag alltid antecknar på. Efter några rader började pennan få tabberas på bläck, så stödorden blev mindre lättolkade fördjupningar i pappret. Detta påpekas som ursäkt i mån av någon missuppfattning och om rapporteradet blir mindre komplett. Totalt pratades det i ca 1h15m, inkl en del publikinlägg.

De tre förstnämna panelisterna introducerade sig, sitt skrivande och hur de såg på sf-genren. Spridda visdomar: Sf är bra för det kan testa gränser. Genom att skriva om en framtid kan man påverka ens samtid. Mycket av tekniken inom sf finns redan. Någon tyckte genren var bra för att den kan koppla ihop fysik, Virtual Reality, AI m m.

Sedan tog JHH vid och gav en allmän bakgrund. Sf-genren, menade han, vilade på den naturvetenskap och rationalism som växte fram på 1800-talet. Det skapade såväl science fiction som kriminallitteraturen. Sf vilar på en rationell syn på världen, att man kan ta kunskap och dra slutsatser – spekulationer. Detta i motsats till fantasyn som vilar på magi, konstiga myter och hittepå. Kriminallitteraturen – i alla fall i form av whodunnits, att klura ut brott – bygger också på rationalitet. Att såsom Sherlock Holmes görs observationer, inhämta fakta, tänka och dra en logisk slutsats om att t ex Butlern var den skyldige. (Att en viss EA Poe blev förgrundsfigur för BÅDE sf och krim är typiskt.)

I “modern” form – såsom en marknadskategori, brukar det sägas – uppstod sf-genren i de förhatliga kolorerade populärmagasinen i USA, de s k pulpmagasinen. Jules Vernes omfattande Voyages Extraordinaires nämndes inte men hör ju också till genremyllan. I Sverige var denne så poppis att hans blotta namn angav genre, som med Jules Verne Magasinet!

Amerikanska sf spreds efter WWII av amerikanska soldater som hade med sig de populära magasinen med de fantasifulla omslagen. Här bör infogas viss inspiration från britterna också. Tack vare HG Wells fanns en icke obetydlig brittisk sf-scen, och amerikansk pulp nådde de brittiska öarna som bulklast i fartygstrafiken. Amerikanska pulpförlag – eller kanske distributörerna snarare? – var tacksamma att få några cent per kg för returex som sedan skyfflades över Atlantes till remainder-butiker, där britter svältfödda på rymdhistorier kunde gräva fram Amazing, Astounding, Wonder m m. (Rob Hansen har skildrat det i sina historieverk. Pulp i bulk-distributionen försvann under kriget, då all transport måste prioritera vapen och ammunition. Efter kriget framtvingade valutarestruktioner de ökända British Reprint Editions av USA-magasin.)

Men detta var delvis extrainfo som JHH inte förmedlade. Däremot kunde han berätta hur sf slog igenom på 1950-talet. Mottagandet var t o m försiktigt positivt! Harry Martinson skrev som bekant om rymdskeppet Aniara och fick god kritik. (Den som följt mitt Historiska Hörn i Intermission vet att det exakta “genombrottsåret” VAR 1953 – just då sköt pressens artiklar om sf-genren i höjden som en raket.) Det dök upp flera sf-bokserier, sf-kioskserier, magasinet Häpna!, dito svenska Galaxy  där en viss Pär Rådström var i redaktionen! Men efter ett tag falnade entusiasmen. Alla förlagens sf-satsningar varade i ungefär två år, “den tid det tar för att se om satsningen håller” enligt JHH – dvs normalt höll det inte. Häpna! kunde leva dussinet åt “för att det drevs av entusiaster som tjänade pengar på annat”.

Varför sf-utbrottet på 1950-talet avstannade ville JHH förklara med att det särskilda kulturella klimatet i Sverige. Svenskar är väldigt enhetliga, tycker likadant, och litteraturen som föredrogsm skulle vara sociala berättelser, litet psykologi, det inåtskådande. Inga flammande rymdskepp mot sprakande stjärnhimlar här inte!

1970-talet och en bit in på 1980-talet kom en andra, något mindre sf-våg. Återigen startade förlagen några sf-bokserier och sf-kioskserier. JHH nämnde det inte men, utöver hypen kring Apollo-projektet förstås, måste en viktig bidragande orsak vara den sf-serie vid TV nyanställde Sam J Lundwall prackade på oss 1969. I min historiehörn-bevakning har jag kunnat notera att den var litet mer än man kunde anta. Det var uppemot tiotalet olika inslag, både våren 1969 och under hösten vid en tid då TV var en riktig lägereld: diskussioner om sf-genren (bl a med besök på en brittisk sf-kongress), novellfilmer, tecknad film, experimentfilm och t o m det specialgjorde dramat Jaktsäsong´med kända skådisar.

Lundwall anfäktade därefter Askild & Kärnekull som både statade en sf-bokserie och tog över den Jules Verne Magasin som Bertil Falk nystartat 1969: Det blev i sin tur blev basen för det Delta-förlag Sam J startade då han drog från A&K (hos vilka JHH hoppade in efter Sam J och fick sf-bokserien att tugga vidare ett tag) och som nästan ensamt fightades för genren när andra gav upp.

Trots en hel del 70-tals-“buzz” kring genren dök det upp få svenska sf-författare. Det var Sam J själv, Bertil Mårtensson, Dénis Lindbohm, Börje Crona med sin twist-end-noveller, Sven Christer Swahn, som dock mest skrev för barn/ungdom. (Icke nämnt, men nog bör påpekas, att en viss Steve Sem-Sandberg utgav inte mindre än tre små sf-romaner vid denna tid!)

Andra som skrev sf, som PC Jersild, vågade inte riktigt erkänna det – fast jag har hört PC på senare i SF-Bokhandeln medge att nog skrev han sf – fast Lars Gustafsson var ett undantag. Litet av undantag är också Jan Myrdal som t o m gjorde en fyllig antologi om sin ungdoms Jules Verne Magasinet, och de som lät hans barndomsskildringar vet att den meccanobyggande lille Janne var mycket förtjust i dessa tekniska sagor. En annan som skrev sf redan på 1960-talet var Per Wahlöö, innan han tillsammas med Maj Sjöwall blev berömd för krimböcker. Ett tyngre namn som tillkom på 1980-talket var Peter Nilson, som skrev rymdinriktat, mer filosofiskt. Bland senare svenska sf-författare framhölls exempelvis Lars Jakobson (sorry, men jag finner honom rätt tråkig!) och någon som ofta nämns är Karin Tidbeck.

Inom det bredare fältet gemenligen kallat fantastik har annars svensk skräck nått rätt långt. Vi har John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg, Anders Fager m fl. Men om jag inte hörde fel – JHH tenderar att prata för tyst – finns indikationer på att svensk sf börjar gå om svensk skräck.

I sammanhanget framhöll JHH även att den svenska deckarvågen nu passerat sin zenit och såsom medlem av Deckarakademien borde han ha viss koll. 2023 väntas uppemot 500 deckare komma på svenska varav bara 120 är översatta. Att utge lokala förmågor blir billigare, då man slipper översättningskostnaden. Men det kan rimligen inte fortsätta komma nära 400 svenska deckare per år. Publiken räcker inte. Det går att chansa på att utge en okänd svensk deckarförfattare, då “break even” inte är mer än 1 000-1 500 sålda ex. Panelen nämnde men diskuterade inte att mycket sf idag kommer från de otaliga småförlagen som dykt upp, och med Print on Demand o dyl kan riktigt små upplagor ändå gå ihop. Ett bra sätt att hålla koll på småförlaget är Ordspiras nyhetsbrev Aktuell Svensk Fantastik: https://www.evaholmquist.se/aktuell-fantastik/

Går man och kollar i hyllorna står kvinnliga deckarförfattare för så där 2/3-delar av utbudet, fast att damerna bär på betydande mordlystnad har ju gällt sedan e SH (efter Sherlock Holmes) så det är ingen överraskning.  Missa förresten inte SVTs nya dokumentär om Maria Lang: https://www.svtplay.se/video/KroVBkZ/maria-lang-sveriges-forsta-deckardrottning

Apropåp deckare framhölls att störst inverkan på Nordic Noirs internationella framgångar kommer från en viss Stieg Larsson. När hans siffror sköt i höjden började utländska förlag leta efter andra svenska krimförfattare. T o m Henning Mankell hade nytta av det. “Han kom från början ut på ett litet amerikanskt socialistförlag och sålde inte mer än 3-4000 ex”, fick vi veta, “Men efter Millennium togs han över av större förlag.” Sjöwall/Wahlöö då? Deras framgång låg nog för långt bak i tiden för att Läckberg m fl kunde få draghjälp.

Vad mer avhandlades?

Jonas Ellerström anförde från publikplats att vi kanske borde dra ett streck över genreskillnader. “Låt en roman vara en roman”, tyckte han, oavsett om det var sf eller ej. (Själv vill jag gärna behålla genrebeteckningar så man vet vad man får!) Eva L i panelen menade att när hon skrev sf fick hon en helt annan sorts läsare, och det tror jag kan stämma. Just nu är harmageddonsk sf poppis. Våra prövande tider är nog grogrund för undergångstankar och det dystopiska.

AI togs förstås upp och att Isaac Asimov skrev om sina robotar på redan på 1940-talet, maskiner som följer hans “robotlagar” och i princip är AIs som kan vandra omkring. Arthur C Clarke’s HAL 9000 i 2001 borde ha nämnts som ännu mer relevant. Elon Musk m fl varnar ju för att vi riskerar att AIs säger “Sorry Dave, I can’t do that” medan de förvandlar oss till gem … Hannes Alfvens Sagan om den stora datamaskinen blev även omnämnd.

S k cli-fi nämndes, dvs “climate fiction”, vilket fördstås är fiktion inspirerad av en viss fröken Greta. Det hävdades att sf passar dåligt för ljudböcker, något som annars knakväxer just nu. (Det lär växa ännu mer när ljudboksförlagen programmerar AIs att högläsa och slipper betala Stefan Sauk …) Anledningen angavs vara att sf kräver att man kan tänka efter och reflektera, och det går inte lika bra när boken kommer in i örat.

Sf som ingång till att uppfinna ord och spekulera om framtida språkutveckling nämndes även. Jag räckte upp labben och exmplifierade med slangspråket i Anthony Burgess’ En apelsin med urverk. Nils Håkansons Ödmården angavs, med sin blandning av slang och antikverat språk (en riktigt intressant bok f ö, litet svårläst men skojig). I Robert Heinleins The Moon Is a Harsh Mistress pratar måpnkolonisterna en engelska med ryska inslag. Fast man kan undra hur mycket ryskt vi tål i den verkliga framtiden, med tanke på deras beteende i Ukraina … Att sia är svårt, särdskilt om framtiden!

Och annat som avhandlades var nog för svårläst i mina kråkfötters avytryck.

De flesta stannade kvar för att småprata ett tag, slurka litet vin och must och bli snälla (det blir man av att äta pepparkakor, vilket ju erbjöds … med ost!). Jag pratade med finlandssvenske Ole, en annan jag tror heter Peter och så förstås Jörgen Jörälv, Delta-bibliografisten som var där. Jörgen berättade om sitt senaste projekt, en återutgivning av samtliga avsnitt av Lars “LON” Olssons  klassiska Blixt-Grodon, såsom de gått i Stockholms universitets studenttidning Gaudeamus! Kommer i vår. En fin kulturgärning, och LON är närmast “staff artist” i mitt Intermission. Jag har för mig att det var Blixt-Grodon som uppfann begreppet “dumska”.

Men den här sf-kvällen var inte så dum.

Ahrvid

Ahrvid Engholm (født 1959) har i flere tiår vært en sentral skikkelse i svensk fandom. Han har utgitt hundrevis av fanziner, vært redaktør i det svenske Nova Science Fiction og redaksjonsmedlem i Teknikmagasinet – og forfatter av flere bøker. Hans skjønnlitterære debut skjedde i 2007 med novellesamlingen Mord på Månen, som var en god blanding av science fiction og krim. I 2022 utga han Rumtidsenligt: stjärnor, spårhundar och skrönor, som Nye NOVA har vært så heldig å få publisert to noveller fra. 

Del dette innlegget på:

Bjarne Benjaminsen

Bjarne Benjaminsen ble født i 1980 i Oslo, men er vokst opp på Leknes i Lofoten. Han har bakgrunn som loffer, smågårdsdreng, journalist, og master i filosofi – og har tidligere publisert tegneserier, dikt og fabler i blant annet Gateavisa, Psykose, Klassekampen, Filologen, og Lofot-Tidende. Ca. 2015 utkom diktsamlinga Kjærlighetsskjelv på avispapir, i co-produksjon med Jason Paradisas diktsamling Pirate of Oslo. Denne solgte i nærmere 5000 eksemplarer på gata i Oslo.  … som duften av en drøm … Kybernetiske fabler er hans "skikkelige" debut, utgitt av Orkana forlag i 2020, illustrert av Thore Hansen. I 2022 bidro Benjaminsen med den avsluttende novellen i antologien Althingi: The Crescent and the Northern Star, på amerikanske Outland Entertainment. Forfatterens andre bok, langnovellen Kalles kopier, utkom i 2023 på Orkana Forlag. Benjaminsen bor i dag på Leknes med kone og to barn, og arbeider til daglig som ansvarlig redaktør i lokalavisa Lofot-Tidende. Kontakt: bjarne@nyenova.no 

  1 kommentar til “Ahrvid Engholm rapporterer fra grannelandets fantastik: “Sf-kväll på författarhuset”

  1. Tro mig, jag korrläste artikeln, ändå smög sig typos in, som “blev i sin tur blev” (ett “blev” för mycket) eller felaktig extrabopkstäver i ord. Hur mycket man än korrar kvarstår alltid småfel. Det är praktiskt taget en naturlag! -_Ahrvid

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *