Luke 11: Novelle av Ahrvid Engholm: Kvantmekanikmordet 

– Jag vill bli arresterad, sade den märklige äldre mannen som kommit in på min  polisstation. Jag har dödat någon. Till hälften! 

 Mannen skakade av sig litet snö. I ett hörn av mottagningsrummet stod en spretig  julgran med några blinkande LED-lampor. Det luktade glögg bakom mottagningsglaset,  men alkoholfri sådan förstås. 

 – Det heter inte arrestera, svarade den unge polisassistenten som hade vakten vid desken. Vi griper en misstänkt, åklagare anhåller och en domstol beslutar om häktning. Dödat  någon till hälften, sade ni? Är offret halvdött är det misshandel, men ni verkar inte direkt  vara vår typiske våldsman… 

Jag råkade höra den märkliga konversationen på väg tillbaka från kaffemaskinen.  Alkoholfri glögg var inte direkt min nektar. Den besynnerlige mannen verkade bekant på  något sätt, men inte för att han liknade en mycket mager jultomte. Håret var grårufsigt  under en stickad luva och hakan strålade ut i ett väldigt vitt skägg. Över en luftig  mustasch regerade en fryntlig rödnätt näsa som pryddes avett par runda, tjocka glasögon.  Ur en ficka på en rekordskrynkliga rock stack en plastbit med siffror upp – en gammal  räknesticka, minsann!  

Men så mindes jag. Det var ju professor Quintmann! Vem kunde glömma den nästan  komiska, förvirrade och förvirrande intervjun med honom i Vetenskapsmagasinet?  Professorn gick bort sig i obegripliga matematiska metaforer för att försökt förklara de  senaste rönen inom kvantmekaniken. Den kvinnliga programledaren hade blivit så ställd  att hon som avslutning klämde fram någon fras om att «Star Trek hade nog inte helt fel  trots allt…» . 

– Förlåt, men kan jag hjälpa till, Leffe? sade jag till min unge underlydande.  – Karln här säger att han mördat någon till hälften, inspektörn. Jag vet inte hur jag skall…  – Jag tar över det här. Gubben där känner jag igen. Om ni vill vara vänlig att komma  med här så kan vi prata litet, sade jag till professorn över en mikrofon och tryckte på  knappen som öppnade slussen till stationens inre för Quintmann. 

Ur en radio som stod på drömde Mr Crosby om en jul bestående av de blandade  primärkulörerna. Julfrid rådd för ögonblicket, men jag visste att när glöggen kluckat klart  – den inte fullt så alkoholfria varianten – skulle stationen få fullt upp att göra.  En gammal kriminalinspektör som jag råkade känna till något om Quintmanns värld. En  gång skulle jag ju bli forskare och nu var jag känd för mina noggranna vetenskapliga  brottsutredningsmetoder. Kollegerna minns mina heuristisk sökalgoritmer för  spaningsdatabasen och inte minst mina fraktala analyser av skospår. Skomönster blir  uppbrutna eller fraktala ju längre tid skodonet använts och därigenom kunde skornas ålder uppskattas. Det bidrog faktiskt till att få fast växelkontorsrånarna. 

Även om jag slutligen blev polis har mina vetenskapliga intressen inte släppt. Som en  liten knatte lyckades jag en julafton nästan lyckades sätta eld på huset, med kemilådan  tomten just överbringat. Att jultomten var pappa hade jag redan listat ut med strikt vetenskaplig deduktion. Han hade pappas skor och varför skulle han ut och köpa  kvällstidningen när han annars aldrig läste den? Jag var emellertid inte tillräckligt klämd i  matematik för söka någon av de utbildningarna, men bra i fysik. Det vill säga den fysik  som gör att man kan springa, hoppa och klättra sig in på polishögskolan.  De andra poliseleverna läste Sjöwall–Wahlöö, Ed McBain, Mankell, Svedelid och alla de andra som fantiserade om brott, drapor om snutar som fördrack sig på kaffe de tyckte  smakade kattpiss. Men jag slukade alla populärvetenskapliga volymer jag kom över –  Davies, Zukav, Hawking, Feynmann, Sagan, Dawkins och många fler. När jag så  småningom blev kriminalare fick jag ofta faktiskt nytta av övningarna med provrören och  kemikalierna den där julen för länge sedan. 

Och jag anade vad Quintmann gjort sig skyldig till för hyss. Medan andra ungar spelade  kula satt jag och förundrades över George Gamows Mr Thompins i underlandet, hans  populära epistel om den nya kvantysiken. Och jag minns att jag funderat på om  klasskamraternas kulor kunde skutta lika konstigt som atomära partiklar.  Men hittills hade jag aldrig fått användning av mina i och för sig lekmannamässiga  kunskaper om kvantvärlden. Professor Quintmann verkade spritt språngande, men jag  anade vad han hade i kikaren. Schrödinger! 

– Jaha, professor Quintmann, ni påstår att ni dödat någon till hälften. Förklara, är ni  snäll! 

– Jo, konstapeln, det är ett litet experiment i kvantmekanik… 

– Inspektör. Inspektör Holmwall. Tro det eller ej, men den här gamla bylingen har  pluggat kvantmekanik en smula. Ni syftar på Schrödingers katt, eller hur?  – Just det… inspektörn! Det är annat det än de kissekatter ni får hämta ned från träd.  – Fast det är brandkåren det… 

Kvantmekaniken utvecklades i början av förra seklet av storheter som Max Planck, Niels Bohr och Werner Heisenberg. Den talar om hur partiklar beter sig på submikroskopisk,  atomär nivå. En av deras kolleger, Erwin Schrödinger, hittade på tankeexperimentet med  katten i lådan för att illustrera ett problem inom kvantmekaniken. 

Det handlar om det inom kvantmekaniken som kallas superpositionering. I kvantvärlden  kan en partikel befinna sig i flera tillstånd samtidigt. Enligt det som kallas  Köpenhamnstolkningen, föreslagen av den danske fysikern Niels Bohr, är partikeln i detta till synes motsägelsefulla tillstånd ända tills någon observerar den. Då kollapsar  superpositioneringen till endera av tillstånden. 

Men hur går det till, undrade Schrödinger. Tänk er att vi stänger in en katt i en låda. Den  har förbrukat åtta av sina nio liv och är beroende av superpositioneringen hos exempelvis  radioaktivt material som sönderfaller. Man ställer in systemet så att det är femtio procents  risk att tillräckligt sönderfall skett för att en kapsel med giftgas skall öppnas och kissens nionde liv gå åt. Då är frågan: innan någon öppnar lådan för att observera systemets  tillstånd, är Schrödingers katt död eller levande? 

– Professorn, ni sade att ni dödat någon till hälften. Och jag misstänker att ni inte syftar  på Schrödingers stackars kattskrälle. Berätta nu vad det är för dumheter ni hittat på!  Professor Quintmann såg för ett ögonblick förnärmad ut. Men sedan återtog hans uppsyn den där Galne Vetenskapsmannens outgrundliga skepnad som Vetenskapsmagasinets TV smink inte helt lyckats dölja. 

– Dumheter, inspektörn! Det här är ett seriöst vetenskapligt experiment! En nackdel med  katter är att man om de lever inte kan intervjua försöksobjektet efteråt. Därför har jag nu  på en hemlig plats iscensatt Schrödingers tankeexperiment, men inte med en katt utan med en frivillig försöksperson… 

 

Att geniala vetenskapare blir knäppa är ett bekant fenomen. Att Einstein brukade gå till  sitt kontor i pyjamasskjortan och med olikfärgade strumpor är i sammanhanget en mer  oskyldig variant. 

Men vi kan fundera på exempelvis den olycklige George Cantor som utforskade  oändlighetsmatematikens knaggliga landskap som verkade strida mot allt förnuft. Och  förnuftet svek honom när han brottades med oändlighetens problem. Cantor hamnade på  mentalsjukhus i många år, blev aldrig klar i skallen och avled där – oändligt saknad av  matematikervärlden, får vi förmoda.  

Eller vi kan ta den genialiske Kurt Gödel som bevisade att inget formellt matematisk logiskt system kan vara både komplett och utan självmotsägelser. Sedan fick han fick för  sig att någon försökte förgifta honom och åt därför ingen annan mat än den hans hustru  lagat. Men när frun blev sjuk och inlagd, och ingen kunde förse honom med mat, åt han  inget och dog av svält vid en vikt av blott 30 kg. För att inte tala om Nicolai Tesla som  uppfann växelströmsgeneratorn, byggde styrbara torpeder, gjorde uppvisningar med stora  blixtmaskiner, försökte kommunicera med Mars och i princip skapade hela det moderna  industrisamhällets livsnödvändiga elkraftsystem. Han var livrädd för bakterier, vägrade ta  någon i hand och dog ensam på ett hotellrum tillsammans med hundratals duvor som han  tog hand om. 

Bilden av en skelögd doktor Frankenstein som en mörk och stormig natt fångar in en  blixt till en av likdelar ihopsydd kropp och ropar «Det lever! Det lever!» är inte helt utan  fog. Vetenskap och galenskap. Varför skulle professor Quintmann vara annorlunda?  – Som sagt, sade professorn, jag har låst in en försöksperson i ett rum med apparatur som utlöser en giftgas. Det är 50/50 i chans eller risk, hur man vill se det, att gasen utlöses.  Enligt mina beräkningar skall tidpunkten för det ha passerats. Så arrestera… grip mig nu!  – Sakta i backarna, sade jag. Vi vet ju till att börja med inte om ni talar sanning och  verkligen gjort det här. Det verkar alldeles snurrigt, alldeles för galet även för en  fysikprofessor från… vad var det… Kungliga Tekniska Högskolan? 

– Jag försäkrar att det är sant. Jag tänkte nämligen ta er med till det schrödingska  rummet. Jag tänkte att det finns få bättre observatörer, som experimentet förutsätter, än  en poliskommissarie. Grip mig nu! 

– Inspektör. Ni vill visst bli martyr för vetenskapen och en gång för alla lösa Schröders  kattparadox! 

– Allt för vetenskapen! utbrast professorn. Grip mig! 

– Jag är osäker på vilket lagrum som gäller. Ni sade att det är en frivillig försöksperson  och då är det en sorts dödshjälp snarare än mord. Å andra sidan är dödshjälp också förbjudet. Fast å tredje sidan är personen kanske inte död, utan det handlar mer om  framkallade av livsfara. Jag är rädd att jag måste tala med åklagaren. 

 

Så vad händer med Schrödingers katt? Eller Schrödingers människa i det här fallet?  Åsikterna går vilt isär. En del menar att makrosystem, stora saker som en katt, inte kan  påverkas av lagarna för mikrosystem, som små atomära partiklar. Katten är levande eller  död och det inne i lådan innan någon observatör öppnar den. 

Köpenhamnstolkningen menar dock att katten – eller människan i detta fall – är både  levande och död samtidigt innan någon observatör öppnar lådan för att kontrollera. Och  det vore intressant att intervjua en försöksperson som överlevt och fråga hur det kändes att vara levande död. De zombieexperter som på senare år gjort världen osäker med sitt  infantila trams om en kommande zombieapokalyps, skulle kanske ha något att lära sig.  Sedan finns dem som menar att försöksobjektet är sin egen observatör. Det behövs inte  att någon öppnar lådan. Katten eller människan därinne observerar själv vad som händer  och superpositioneringen kollapsar genast. 

Men många världar-tolkningen är kanske vanligast. Den säger att bägge utfallen  realiseras. Universum delar sig helt enkelt i två alternativa universa! I det ena är  försöksobjektet dött och i det andra levande. Det här med parallella världar, oändligt  många av dem kanske, är en spännande tanke som många science fictionförfattare gjort  sig en hacka på. 

– Nå, jag har nu talat med åklagaren, sade jag och tryckte av mobilsamtalet.  Under tiden hade professor Quintmann fått läsa några slitna tidningar i ett sidorum där  jag kunnat ha honom under viss uppsikt. Jag såg att han skrattat högt åt Illustrerad  Vetenskap. Vårt väntrumsutbud konkurrerande inte direkt med Kungliga  Vetenskapsakademiens i intellektuell skärpa. 

– Och när blir jag gripen? frågade professorn med en viss förhoppningsfullhet i rösten.  – Nja, inte än. Åklagaren visste inte riktigt vad han skulle tro… Fallet är minst sagt  ovanligt. Om försökspersonen nu är död är det aktiv dödshjälp, även om personen själv är  redo och frivillig. Eutanasi är förbjudet i Sverige och då skall ni gripas. Det blir för mord  eller dråp, vanligen med reducerad påföljd. Problemet är att vi inte vet utfallet av galne  professorns tokexperiment. Är personen vid liv är det frågan om att utsätta annan för fara  eller hot och i sådana fall behöver inte gripande och anhållande nödvändigtvis följa.  Professorn uppvisar inga tecken på att fly undan rättvisan, undanhålla bevis eller liknande. Ni erbjuder er rent av att ta oss till ert bisarra experiment. Så det är vad vi skall göra nu,  och därefter säger åklagaren att jag får bestämma. 

– Jag har alltid drömt om att få åka polisbil. Men jag vill upplysa om att jag har avsatt  pengar från mina forskningsanslag för att posta borgen. 

– Ni har sett för många amerikanska polisserier. Vi använder inte borgen i Sverige. Och  jag tror jag vi skall ta en omärkt bil. Ledsen att göra professorn besviken. Vi åker genast.  Är det långt? 

– Nej då. Experimentrummet finns på KTH. Men kan vi inte ta en riktig polisbil, snälla?  På väg till garaget bad jag Leffe att följa med. Han skulle gå av från mottagningsdesken i alla all inom några minuter. I ett sidorum satt Pistol-Jonta och plågades av automatkaffet,  men fick avsluta sin kattpisspaus och ta vakten. I rummet höll spacklet på att lossna från  hålet i väggen som en fumlig fredag skapade smeknamnet Pistol-Jonta.  Eftersom professorn tjatade som ett litet barn tog jag i alla fall fram bilens löstagbara  saftblandare, en sådan där man sätter på taket med magneter. Quintmann såg en smula  munter ut när blåljuset fick snurra, men sirenen vägrade jag att sätta på. Någon måtta får  det vara. 

Professorn pekade uppåt en längre backe på campusområdet och jag parkerade bilen utan mer grundläggande respekt för P-bestämmelserna. Det har sina fördelar att ha  tjänstebricka. Den lagligt lediga platsen i närheten skulle vara svår att navigera på grund  av snödrivorna. Vi klev ut och Quintmann gick mellan mig och Leffe, synbart nöjd med  att i alla fall min yngre kollega bar uniform. Om han vetat att jag hade tjänstepistolen i  axelhölstret skulle professorn ha jublat. Men jag höll den säkrad i motsats till Jonta.  – Vi skall till gamla R1, sade professor Quintmann. Jag har ett par rum där för min  forskning. Nu är Reaktor Ett en samlingssal för olika events, men 1954 var det Sveriges  första kärnreaktor. Visserligen en liten försöksreaktor men den kördes ända fram till 1970.  – En strålande idé att bygga en kärnreaktor centralt i huvudstaden, sade jag ironiskt.  Ett antal trappor tog oss ned i underjorden varefter vi slingrade oss genom ett par  betongkorridorer. Stegen ekade, fläktar surrade och lysrör brummade. Snart stod vi  framför en bastant ståldörr, på vilket det satt en lapp med texten «Tillträde förbjudet!  Pågående experiment!». 

– En liten undran, professorn, sade jag. Om ni verkligen genomfört detta vansinniga  experiment och giftgasen utlösts borde vi inte ha något slags andningsskydd och…  – Ingen fara, sade professorn. Jag har installerat ett filtersystem. Det skall ha gått ett bra  tag nu och gasen skall vara borta. Tror herrar konstaplar att jag är helt rubbad i roten?  Förgifta hela omgivningen! Det var illa nog 1956 då R1 fick för sig att skena litet grand  och… brrr! Fast man fick stopp på henne! 

 Jag fann det bäst att hålla inne med vad jag trodde om professorns mentala tillstånd.  Professor Quintmann log och slog in en kod på knappsatsen invid dörren. Sedan tog han  fram en nyckelknippa. Han satte en blänkande stålnyckel i ett kraftigt dörrlås och vred  om. Ett varv. Två varv vreds nyckeln. Och så greppade han dörrhandtaget, tryckte ned det  och öppnade dörren… 

 

En första alternativ värld: 

Mannen där inne satt ihopsjunken på en stol med vidöppna ögon och blåa läppar. Död  som en räka. Den olycklige var en student som missat för många tentor, hotades av  vräkning från sitt studentrum, satt med flera hundratusen i studieskulder, och flickvännen  hade just bett honom dra åt skogen, alternativt dit pepparn växer. Han lämnade efter sig  ett brev som förklarade allt. 

Professor Quintmann blev så till sin stora lycka gripen på plats. Han dömdes för dråp och skakade galler i ett par år. På anstalten skrev han artikeln om sitt Schrödingerexperiment  som full av formler publicerades i Nature. Artikeln rönte vederbörlig och enorm uppmärksamhet. TV-bolag från hela världen köade för att göra intervjuer och  Vetenskapsmagasinet påpekade att «Star Trek hade nog inte helt fel trots allt…» .  Men hans institution blev inte glad. Det var helt andra experiment han skulle utföra.  Hans beteende var djupt oetiskt. Naturligtvis fick han sparken och alla anslag drogs in.  Professor Quintmann hade dock redan i fängelset fått lockande erbjudanden från flera  utländska universitet. Och många brev från självmordskandidater. 

 

En andra alternativ värld: 

Mannen där mötte oss med ett trött leende. Han visade sig oväntat nog vara en  barndomsvän till Leffe. Den unge mannen hade missat tentor, hotades av vräkning, var  djupt skuldsatt och flickvännen hade dragit. Men Leffe fattade tycke för sin gamle vän  och lovade bidra till nästa hyra och sade att han kände juridiskt kunniga som kanske  kunde hjälpa med det andra. Dessutom kände han en trevlig studentska som alltid klagade  på att hon aldrig blev utbjuden. 

Vi beslöt att inte gripa professor Quintmann. Han dömdes senare till böter och  samhällstjänst för sitt livsfarliga experiment. Naturligtvis skrev han en artikel om sitt  Schrödingerförsök som fullt av diagram publicerades i Science. Forskarvärlden reagerade med stor bestörtning. Så här fick inte en vetenskapsman bete sig! Icke desto mindre köade news-siterna för att intervjua honom och Sveriges Televisions hemsida påpekade att «Star  Trek hade nog inte helt fel trots allt…» . 

På hans institution blev alla lyriska över att en av deras forskare blivit världsberömd.  Visserligen kunde etiken i hans udda experiment ifrågasättas, men det var bara en liten  detalj och det hela hade trots allt slutat bra. Professor Quintmann lovade att hädanefter strikt hålla sig till katter i fortsatt forskning. Han fick större anslag och större tjänsterum.  Dit droppade det in otaliga brev från Sveriges Kattvänner och andra  djurskyddsorganisationer. 

 

En tredje alternativ värld: 

I denna värld har ingenting av det som ovan berättas över huvud taget hänt. Inget av det finns eller har funnits, inspektör Holmwall, professor Quintmann, Leffe, inget.  Jo, förresten, kärnreaktorn R1 har funnits.